DIXIKON

Silvio Berlusconi har det inte lätt. Statsöverhuvudet som älskar att inta scenen gav nyligen sin alldeles egna show på Roms Teatro Quirino i pausen. Här avslöjade han att ”jag gillar inte vad jag håller på med”, för politik är ”äckligt”. Han har inte tagit en ledig dag på åtta veckor, han sover för lite och har ingen tid att besöka sina talrika små palats. Varför han utsätter sig för detta? ”Jo, på grund av min ansvarskänsla”. Det finns en stor minoritet i Italien som önskar sig att han tar sina personliga behov på större allvar och överlåter statsmakten åt andra.

Silvio Berlusconi

Men det är lätt att skylla allt på Berlusconi, men han är ”bara” en effekt av tillståndet, inte orsaken. Den italienska kulturdebatten har varit het de senaste månaderna. Först offentliggjordes kulturbudgeten och sparåtgärderna fram till 2011, sedan tillsattes en ny chef för landets alla museer, en man som tidigare ansvarat för landets McDonaldsrestauranger. Det är dags att damma av kulturarvet anser denne Mario Resco som nu vill ”lansera varumärket Italien”.

Författaren och nyliberalisten Alessandro Baricco, vars roman Siden översatts till många språk, uttalade sig i en lång artikel i La Repubblica mot ett statligt stöd av kulturen och utlöste en mediestorm. Kultur tål visst att utsätta sig för den fria marknaden – den mår rent av bättre då. Enligt honom ska medlen sättas in folkbildande där bredden finns, alltså i skolor och på teve. Det är det enda sättet att vidga den kulturella horisonten för flest medborgare. Inga pengar för teatrar, museer eller operahus, men varje skola ska ha en teater och offentliga debatter ska visas på bästa sändningstid.

Redan 2002 varnade den kände arkeologen och kulturhistorikern Salvatore Setti i sin bok ”Italia S.P.A.” för kommersialiseringen av kulturen. Han varnar att många museer kommer att få stänga, byggnader förfalla och att allmänheten inte kommer att få tillgång till dem som är kvar. Det är tyvärr inte många som inser att kultursatsningar betyder samhällsbesparingar på lång sikt.

Men vad kommer då att hända med dessa turistmagneter? Berlusconi vill helt enkelt sälja ut det italienska kulturarvet till högstbjudande, vilket innebär att det inte kommer finnas någon statlig kontroll av hur det bevaras och sköts. Berlusconi ser Italien som ett företag, där bara den vinstdrivande kärnverksamheten får vara kvar. Kulturen ska privatiseras och kommersialiseras.

Natt över Colosseum...

De första stegen är redan tagna. Därför har Kampanjens kulturminister börjat diskutera möjligheterna att Pompeji ska bli en ”eventort” för storföretag som Microsoft och Google, istället för att den gemene turisten ska få tillgång till utgrävningarna. I Verona vill den främlingsfientlige Lega Nord-borgmästaren auktionera ut tre anrika palats till högstbjudande och i Rom talas om en privatisering av Colosseum. Där letar man också efter en lämplig plats för att bygga ett antikt Disneyland, som ska åskådliggöra det gamla Rom för turister. Varför vårda originalet, när plast är så mycket billigare?

Och jag kan inte annat än ge Berlusconi rätt, politik är äcklig.