När jag och Elsa Grave var i Helsingfors

AV JAN HENRIK SWAHN

I februari 1985 tog Elsa Grave tog kontakt med mig. Hon hade stora planer för vår del. Man hade bjudit in henne till litteraturdagarna i Helsingfors, med uppläsningar på Svenska teatern. Elsa tyckte absolut att jag skulle följa med. Hon arbetade på en radiopjäs och måste ta med manuset på resan och behövde någon som såg till så att hon inte slarvade bort det. Hon var så rysligt glömsk av sig. Och pengar behövde jag inte tänka på. Hon var etablerad, jag en fattig, opublicerad poet. Pengarna var det femte elementet, utan det kunde man inte leva. Ville jag?

Några veckor senare satt jag ombord på en av de väldiga Finlandsbåtarna, vid ett dukat långbord, omgiven av författarna Torgny Lindgren, Sara Lidman, P C Jersild, Heidi von Born, Göran Sonnevi och Elsa. Göran förklarade att han inte tyckte om ”dessa väldiga skokartonger”. Just det, så skulle en slipsten dras, genom att jämföra Finlandsfärjan med en skokartong hade man gett den dess rätta proportioner! Jag njöt, det var lätt att andas, jag deltog livligt i samtalet, kände att jag var bland jämlikar. Samtidigt måste de ju ha undrat vad jag var för en liten parvel och var Elsa hade plockat upp mig, men de hade väl varit med om långt märkligare ting än så och sa inget.

Nästa dag, vilken uppenbarelse: Jag vaknade inte upp i Stockholm, det var en annan stad som väntade på mig, med en tyngre arkitektur som något kunde påminna om Karlskrona men framför allt om Östeuropa (där jag inte hade varit). I en magnifik lunchrestaurang fick jag se Henrik Tikkanen träda in, två meter lång och dödsmärkt. Lite längre bort skymtade Solveig von Schoultz och Tove Janson. Tove berättade att hon avgudade P C Jersild men att han bara vänt sig om och gått när hon sa det till honom. Han blev kanske blyg eller så hörde han dåligt. P-O Sundman kom i sin tur fram till henne och sa: ”mina barn tycker mycket om dina böcker.” P-O var med på båten också men höll sig för sig själv, föreföll närmast folkskygg. Så fort han hade framfört sin replik till Tove drog han sig snabbt tillbaka från scenen.

På eftermiddagen gick jag en lång promenad med Göran. I en skivaffär, mitt i ett samtal om ryska kompositörer, tog han mod till sig och frågade: ”Vem är du egentligen?”

Sent på kvällen förklarade Tove för en allt mera häpen Sara att hon läste precis all post hon fick och besvarade alla brev. ”Men hur hinner du skriva då?” kom det från Sara som varken läste eller besvarade stora delar av sin post. Deras ljusa röster, uttrycksfulla gester och vackra ögon var rena teatern. Så försvann Sara och jag satt kvar med Tove. Hon rökte filterlösa cigaretter, drack konjak och utbrast ”Voj, voj, voj!” Jag berättade om mitt brovaktstorn och hon skrattade och sa att det var ju precis som att bo högst upp i en fyr, precis som muminfamiljen gör i Muminpappan och havet.

Vid midnatt gick vi på diskotek. Efter några vilda danser blev Tove trött och vi tog farväl av varandra. Efter någon vecka fick hon ett långt brev av mig. Hon besvarade det inte.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).