Se den online här
Senaste numret av The New Yorker (16 november) har ett vackert omslag med Chrysler Buildings art deco-skrapa mot en svart natthimmel, och därunder punkterna av neon och andra ljus. Adolf Hallman kunde inte ha gjort det bättre, inte heller pointillisterna.
Under rubriken ”Comment” som inleder varje nummer förklarar George Packer den här gången varför tyskarna inte gjort den nionde november till nationell helgdag fast de haft tjugo år på sig att fira murens fall och samgåendet mellan öst och väst.
Han pekar på ödesdigra nionde-novemberdagar i det tyska förflutna, varav den år 1918 är den minst kontroversiella. Då abdikerade kejsar Vilhelm II, och två dagar senare, klockan elva på förmiddagen, blåstes eld upphör på alla fronter. Kejsaren drog sig undan till det holländska slottet Dorn där han tillbragte sina återstående dagar med att såga ved, om han inte överlät det till en underhuggare. En arm var ju förkrympt från födelsen, en omständighet som Thomas Mann gjorde viss affär av, om jag minns rätt, i sin roman ”Königliche Hohheit”.
Mindre skäl har man att fira vad som hände i Münchens Bürgerbräukeller den nionde november fem år senare: Hitlers farsartade ölhallsputsch. Han avlossade flera revolverskott mot taket och höll von Kahr och andra fångna i ett inre rum, men det tog inte lång tid innan luften pyste ur denna ballong. Marschen mot Feldherrnhalle dagen därpå slutade med att några i det främsta ledet föll för kulor från militären (Ludendorff marscherade på), och den unga nationalsocialistiska rörelsen fick tacksamt några martyrer.
Hitler själv kastade sig omkull, eller drogs omkull av den stupade Max-Erwin von Scheubner-Richter som han hakat arm med, därom tvistas det. Han försvann snabbt i en citrongul bil som väntade lägligt med motorn på, och gömde sig i Putzi Hanfstaengels vindsrum, med axeln ur led. Kuppen och efterspelet finns rekonstruerade på fascinerande vis i Richard Hughes roman ”The Fox in the Attic”. Hughes var noga med detaljerna: han intervjuade det enda vittnet från vinden i Uffing, Helene Hanfstaengel. Och Hitler hamnade på Landsbergs fästning och skrev sin ”Mein Kampf”.
Herschel Grynszpan förs bort efter förhör
Men framför allt är det omöjligt med den nionde november som nationell helgdag på grund av vad som hände några novemberdagar ännu femton år därpå. Den unge Herschel Grynszpan – eller Grünspan, familjen hade invandrat till Tyskland från Polen – tog sig in på tyska ambassaden i Paris och sköt ner diplomaten Ernst vom Rath som dog några dagar senare. Nazisterna tog tillfället i akt och satte igång pogromer över hela Tyskland den 9 november 1938, en dag som fått ett vackert namn som skyler en otäck verklighet, Kristallnatten, då mycket slogs sönder, både skyltfönster och människor.
Attentatorn Grynszpan försvarades i en stor artikel för amerikanska läsare av Dorothy Thompson, stjärnjournalisten som tidigt publicerat en avslöjande intervju med Hitler och som en tid var gift med suputen Sinclair Lewis (liksom hennes lika oförvägna kollega Martha Gellhorn en tid var lierad med en annan författare vars litterära förmåga sjönk i kapp med spriten i flaskorna, Ernest Hemingway).
Varför raserades muren plötsligt den 9 november 1989? Inte för att Ronald Reagan och andra politiker tryckte på, utan mer på grund av en oskicklig regeringstalesman i Östberlin. Günther Schabonski trängdes in i ett hörn av en tv-journalist som frågade när de utlovade lättnaderna i utresetillstånd skulle börja gälla. Efter en del hummanden svarade han ”genast” – och genast strömmade folkmassorna till muren och klättrade upp på den. Och sedan var det för sent att vrida tillbaka klockan…
Så nog kan man fira den nionde november i Tyskland, men aldrig som nationell helgdag. För övrigt ligger man i lä efter engelsmännen som i långliga tider tagit tillfället i akt att bränna bål och fyrverkerier sedan en katolsk junta ledd av Guy Fawkes försökt ta kål på kungen och parlamentshuset 1605:
”Remember remember the fifth of November, Gunpowder treason and plot…”
Och vi svenskar, vad firar vi denna månad? Att en kung stupade i Lützens dimma den sjätte november är ett fullgottskäl att äta bakelser. Det är väl mera tveksamt om man ska marschera med facklor genom Lund för att en annan fick en kulknapp i sig vid Fredrikshald den siste november…
Carl Constantin Heinrich Steffeck, Robert Blum avrättas
PS: Ännu en ödesdiger nionde november, som George Packer glömmer på sin lista över denna Schicksalstag i tysk historia, inträffade 1848 (fast kanske inte ens den var den första?). Då avrättades Robert Blum i Wien, sedan han sökt få på fötter en demokratisk regering, efter marsrevolutionen det året som kämpade för demokrati i de tysktalande staterna – förgäves.
Många av upprorsmakarna flydde utomlands, bland dem Carl Schurz till Amerika. Där gjorde han en vacker karriär som politiker. Han blev inrikesminister under Rutherford B. Hayes, USAs nittonde president som efter en bitter valstrid och med en enda elektorsrösts övervikt tog över efter Ulysses S. Grant, inbördeskrigets framgångsrike nordstatsgeneral som kanske inte var riktigt lika lyckad som president (”Useless Grant”).
Ivo Holmqvist
________________
Om murens fall – läs också Margareta Flygts inlägg här
Prenumerera
Tack, Ivo, för njutbar läsning! Vet inte riktigt vilka strängar i mej som klingade, men det var många. Historia, skvaller, udda kombinationer, roligt i alla fall! Läser själv just nu igenom krigsårens 1940-45 alla (alla!) nummer av Vecko-Journalen – historia i realtid då, med, också, insikten om hur det var i dåtida Sverige, och hur det var i andra länder. Som hos oss i Finland. Redan Erik Lindorms på 30-talet, och senare Arthur Engbergs, ledare i VJ tar upp stora moraliska spörsmål. (Och Finlands sak är vår)
Svenska Dagen firas i Finland den, jo, 6.11., det är s.a.s finlandssvenskarnas, de svensktalande finnarnas ”nationaldag”. Också nationell flaggdag. Proveniensen är minst sagt dubiös.
Tack, Mona, för de vänliga orden, och mycket nöje med de gamla årgångarna av Vecko-Journalen, den gången den var såsbrun och tryckt i rotogravyr (Tage Danielsson har något kvickt att säga om den saken, i en av sina kupletter). Säkert är de fortfarande bläddervänliga, med utmärkta skribenter (Stig Ahlgren kom kanske senare?). Säkert lika läsvärda är de gamla årgångarna av Idun som höll en mera allvarsam linje, fjärran all flärd. – I fråga om Arthur Engberg och hans inte okomplicerade moral finns en kort men synpunktsrik ideologistudie av historikern Håkan Blomqvist på Södertörns högskola, som rekommenderas: ”Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg” (Carlssons, 2001) som dessbättre inte alls är så sensationell som titeln låter ana. Engberg hyste åren kring första världskriget rasistiska fördomar, typiska för tiden, men inför fascismen och nazismen ändrade han sin hållning: ”Från att ha stått för det fientliga och hotande manade det judiska lidandet honom fram mot försvar och respekt för andras människovärde gentemot rasmässig eller annan särbehandling, från att ha respresenterat skulden kom det att stå för appellen till botgöring” skriver Håkan Blomqvist som inte faller i några anakronistiska fällor när han bedömer det förflutna.