”Exul Poeta”, den landsflyktige diktaren, står det på en gravsten på den vidsträckta Waikumete-kyrkogården i västra Auckland, och ovanför det ett namn på hebreiska. Den som vilar därunder är den judiske diktaren Karl Wolfskehl som en gång hörde till den sensymbolistiska München-kretsen kring Stefan George. Han lämnade Tyskland i tid, flyttade över till Italien och kom 1938 till det som han kallade ”Des Erdballs letztes Inselriff”. Han blev kvar på jordklotets mest avlägsna örev, ett ultima Thule i södern där fikonträden blomstrade bättre än kulturen. Han hade sina supportrar bland nyazeeländska författare, främst Frank Sargeson som dock ibland besvärades av kulturkrocken: ”I could feel myself overpowered, weighed down by so much civilisation.”
Flera lektorer i tyska på Aucklands universitet som likaså flytt undan nazismen stod honom nära, en av dem Gerti Blumenfeld. Hennes yngre kollega Friedrich Voit har skrivit den stora boken om hans sena år: Karl Wolfskehl: Leben und Werk im Exil, och nu senast stått bakom Under New Stars, ett urval av hans dikter i engelsk översättning.
Wolfskehl ägnas några sidor i det nyutkomna översiktsverket Jewish Lives in New Zealand, a History (Godwit/Random House) som konsthistorikern Leonard Bell redigerat samman med Diana Morrow. I elva kapitel kartläggs judiska insatser inom kommunal- och rikspolitiken (landets nuvarande premiärminister John Key har en judisk mor som flydde från Wien), inom ekonomi, medicin, musik, konst och litteratur, i affärsvärlden och i den akademiska. Den mest kände av judiska intellektuella som fann en fristad på Nya Zeeland är filosofen Karl Popper som var knuten till universitetet i Christchurch från 1937 till 1946 då han flyttade över till London School of Economics.
Flera intressanta judiska arkitekter från kontinenten, bland annat tjecker, förnyade bostadsbeståndet i centrala Auckland med vackert vita funktionalistiska hyreshus som gärna hade kunnat få vara mångdubbelt fler. Ett kapitel handlar om antisemitismen på Nya Zeeland som dessbättre aldrig varit särskilt framträdande, men flyktingpolitiken kunde ha varit mindre restriktiv – i Australien var man tidvis betydligt generösare med att bevilja inresetillstånd.
Den judiska delen av befolkningen har aldrig varit särskilt stor, boken uppskattar att den vid inget tillfälle överstigit 0.5 procent. Men den har spelat en avsevärd roll och fortsätter att göra det. En av landets främsta fotografer är Marti Friedlaender, uppvuxen i Londons judiska East End, och tidigt utvandrad. De judiska mecenaterna på olika kulturområden har också varit många, som man ser i denna mycket detaljrika dokumentation. Dessutom var det en judisk flykting, Dr Ernst Reizenstein, som förmådde nyazeeländare att äta bättre bröd än det svampigt vita som de var vana vid.