Kulturtanter? (Elizabeth Jane Gardner: Philomena och Procne)
Den obehagskänslan som rubriken ”En urcool kulturtant” på Georg Cederskogs intervju av Patti Smith i DN den 4 juli vållade, vägrade att ge med sig under dagen.
”Tant”? ”Kulturtant”? Rubriken innehåller ett oxymoron, eller i det här fallet, två motsatspar, ett som antyder Patti Smith som ett fenomen – gammal kvinna, det vill säga sextiotre år, och ändå aktiv kompositör och rockartist, och det andra, ”cool” som motsats till kultur som konservativt begrepp.
Som av en slump förekommer kulturtanten även i Jessika Gedins artikel om bildning i GP samma dag. Medan Gedin tycks mena den där kvinnliga medelålders läraren eller bibliotekarien som håller den svenska teatern under armarna, ger Cederskogs användning av kulturtantsbegreppet upphov till andra associationer.
I Svenska akademins ordlista (1979 års upplaga) kombineras ”tant” med suffixerna -aktig, -aktighet och -moral. Den ”tanten” översätts svårligen till andra språk.
Det hindrade dock inte Monty Python från att gestalta henne som medelålders, förnumstig, fördomsfull, fysiskt motbjudande, högljudd, talträngd, i städrock , med papiljotter och ständigt svängande handväskan som tillhygge. Det groteska i den arketypiska figuren framträdde extra tydligt när hon spelades av en man.
Patti Smith representerar den kvinnliga rockikonen som fortsätter att verka. Hon ifrågasätter, skriver och sjunger med en frenesi som varken avtagit i tempo eller kraft. Åldern lyser igenom i ögonen och käkpartiet. Papiljotter har hon aldrig tyckts bruka, inte heller handväska, däremot kläder som signalerar ett estetiskt och konstnärligt fritänkande, en stil hon har gemensamt med fyrtio år yngre kvinnor.
Hon har verkat i en miljö med manliga rockartister som medmusiker och förebilder, plockat russinen ur den kakan och försökt att överleva utan att väja för de erfarenheterna och motståndet som hennes könstillhörighet har bjudit. (Jo, förebilderna är som vanligt manliga. Se Lisbeth Larssons artikel Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män i DN.)
Jag värjer mig mot idén på ”tanten”. Jag har sökt och funnit de några år äldre kvinnliga förebilderna som framhåller kritiken, nyfikenheten, bildningen, ifrågasättandet och intresset för attityder och idéer som ligger ”i tiden”. Dottern och jag tilltalas av samma mode och jag intar kaffet på kaféer där jag tyvärr brukar vara äldst. Jag gymmar och springer och kroppens styrka genererar självförtroende.
Georg Cedergren må ha menat väl men rubrikens övertoner antyder en annan tonalitet. Artikelförfattaren får vänja sig vid att en ny generation kvinnor är i antågande – de äldre – med bibehållen attityd och rockstuk.
Prenumerera på Ruth Pergament
Tack för intressant inlägg. Men förmodligen har den gode Georg inte satt rubriken till sin egen artikel – detta gör i 9 fall av 10 redigeraren, som verkar i anonymitet. Å andra sidan är rubrikvalet ändå talande för en allmän tendens.
Jo, jag vet att redigeraren för det mesta sätter rubriken. Emellertid: Skall artikelförfattaren, i detta fall Georg Cederskog, taga vara på sin redigerare, eller rättare, den rubriken han/hon sätter? Självklart! Och skulle författaren av någon anledning inte stå för rubriken kan han väl yttra sig därom. Själv har jag satt min egen rubrik till blogginlägget.
Kul frågeställning, men låt oss inte avvika från ämnet. Författaren till denna kommentar aint no kulturtant. Och det är inte heller Patti Smith. Vi arbetar med kultur.
Rut
Om än omskriven som cool…. Patti Smith, en tant? Jag har hört Tina Turner omnämnas som ”rockmormor”. I kulturvärlden får män åldras med värdighet, de behöver inte oroa sig för lite mage eller gråa hår. Intelligenta kvinnor blir lik förbannat russin till kulturtanter som man kan skratta åt bakom ryggen. Gubbrock må vara nära till en vedertagen genre, men den sortens musik har att göra med en gnutta sexistisk, omodern, macho-anspelande musik. Patti Smith är en intelligent, modern kvinna och har inget med förlegade könsroller att göra. Jag undrar vad hon själv känt inför det epitetet. Ingen hade väl vågat kalla henne det öga mot öga. Bra skrivet.
Är verkligen ”tant” en nedsättande benämning? Är det i överhuvudtaget nedsättande att påpeka att en kvinna eller en man – genom att benämna dem ”tant” eller ”gubbe”, i enlighet med den ena av två nämnda betydelser i SAOB – är äldre? Ulf Lundell, Sting, Bob Dylan, Rolling Stones med flera brukar frekvent kallas ”gubbar” och beskrivas som ”gubbrock” (nostalgisk, lite förlegad, ej nyskapande musik) – i jämförelse, är det så illa med ”cool kulturtant”? Nej, jag kan inte tycka att tantbegreppet i det här sammanhanget låter så illa. Inte mer än att man låser in en stor artist i en liten fålla genom att sätta en viss etikett på henne. Men det är illa, oavsett vad det är.
Jag menar att ”tant” är förknippat med så många negativa associationer att rubriken kändes för käck.
Patti Smith kan sägas företräda en mängd kvinnor ur 68-rörelsen. Det är kvinnor som i högre grad än någonsin tidigare har fått en chans att ”förverkliga” sig själv. Vi har fått utbilda oss och har vant oss vid att ta ett eget ekonomiskt ansvar. Ungdomsrevolten blev till en ideologi som aldrig riktigt lämnade oss. Vi fick dessutom uppleva en förändrad och hårdare sociallagstiftning. Vi har på äldre dagar insett att vi inte har råd att pensionera oss tidigt och vi har heller inte råd att bli sjuka. Plötsligt blir träning en nödvändig realitet. Det fanns inte gym på våra mammors tid. Detta, menar jag skapar en helt ny generation äldre, aktiva, mycket medvetna kvinnor. Vi försöker inte hålla oss ”ungdomliga” i ett fåfängt försök att efterlikna våra döttrar utan för att vi måste. ”Tant”-etiketten klingar kanske speciellt negativt i våra öron.
Som kulturgubbe förstår jag Ruts irritation och håller gärna med om att tant i det här sammanhanget låter mer föraktfullt än gubbe (så även i Maria Gedins tappning). Men det nedsättande ligger inte i att den skribenten uppfattar en som gammal –vad skulle det vara för kränkande i det?– utan i ordvalet. Det som stör mig är det slappa, poppiga skrivsätt som präglar våra återstående kultursidor och som bottnar i redaktörernas rädsla att inte fånga de unga och förment enfaldiga läsarnas intresse. Det är läsaren som underskattas. På så sätt hamnar de dessutom ofta mellan två stolar. Urcool säger lika litet som den äldre varianten urkul om Patti Smith och hennes idéer.