Dixikon

Köp boken här

Nu försvinner de i snabb takt, de stora fotograferna.

För några veckor sedan gick Willy Ronis bort, visserligen till åren kommen. Liksom tidigare Eugène Atget dokumenterade han under ett långt liv (han blev 99) ”Paris hemliga tecken”, för att låna titeln från en bok med en annan fotografs bilder därifrån, Tore Johnson: älskande par, den grådisiga utsikten från Montmartre, den lille killen som hastar hem från boulangeriet till familjens frukost med baguetten som är längre än han själv.

Och nu har Irving Penn avlidit, 92 år gammal. I en lång och detaljerad runa i The New York Times häromdagen påminde Andy Grundberg om hans mångsidighet och hans skickliga handlag när han återupplivade gamla framkallningstekniker som gav särskild skärpa, svärta och djup åt hans fotografier.

Framför allt blev han känd för sina många modebilder i Vogue, särskilt på hustrun Lisa Fonssagrives som han var gift med i 42 år tills hon dog 1992, åttio år gammal, en trådsmal skönhet som inte hade svårt att hålla vikten nere. Hennes knep att behålla sin getingmidja var att äta många gånger om dagen, men varje gång bara sex vindruvor (Karen Blixen nöjde sig med mindre än så, plus ett halvt glas champagne).

Hon var uppseendeväckande vacker (”the world´s first supermodel”) och för övrigt från Uddevalla, född Andersson, under femton år gift med en fransman (därav efternamnet), och sedan skild från honom. Hon blev med tiden en intressant skulptris med mest nonfigurativa saker i blank metall, som man kan se i en flott bok om hennes liv och verk som kom för några år sedan.

Irving Penn var en mästerlig porträttfotograf, med samma detaljskärpa som hos Karsh of Ottawa, och med en lika spontan förståelse för de avporträtterades särart: Picasso med pistolblick, den kutryggige John Osborne, den snobbige Jean Cocteau, den till synes lagerkransade surrealisten de Chirico, den åldrade Colette, Ingmar Bergman (den bilden tagen 1964 såldes på auktionen nyss, för en halv miljon – vårtan på kinden syns bra), Truman Capote både i närbild och inträngd i ett skarpt hörn i fotoateljen – det var en av hans specialiteter att klämma in dem där.

Och på ett foto är Philip Roths blick eftertänksamt inåtvänd, kanske hade han och fotografen just talat om gemensamma hemtrakter i New Jersey. Penn var född där,  i Plainfield, inte många stenkast från Manhattan över Hudson River (den stadens trevliga villakvarter var mitt första möte med USA, en sensommarvecka för fyrtiofem år sedan).

Kanske var familjen Penn ovanligt bildmedveten, den yngre brodern Arthur blev en framgångsrik regissör (”Bonnie and Clyde”). Irving Penn plåtade mycket mer än vackra modeller och känt folk. Han for till Peru och Nya Guinea och dokumenterade vad han såg, som vore han en tränad etnograf (liksom den åldrade men mycket vitala Reni Riefenstahl i Sudan).

På femtiotalet intresserade han sig för olika yrkesgrupper i London, New York och Paris – hans bild på två vitklädda franska sockerbagare (patissiers) hör till samma tradition som dem August Sander tog på tyska hantverkare under tjugotalet – och han gjorde en lång serie aktstudier, med fokus på torson, liksom Bill Brandt i England fast utan dennes förvrängande kamerlins. De huvudlösa damerna på de bilderna är tunga som i Henry Moores skulpturer, de modellerna nöjde sig inte med sex vindruvor…

(På Google Bilder finns mängder av Willy Ronis, Eugène Atgets, Irving Penns, August Sanders, Karsh of Ottawas, Leni Riefensthals och Bill Brandts fotografier – men bara ett av Tore Johnsons, det välkända på Hemingway).

Ivo Holmqvist

_____________