Dixikon

Ardea cinerea

När jag i morse återvände hem genom parken, med tidningen Libération i en kasse i handen, tyckte jag att det var lite mörkare och skummare än vanligt. Kanske hade jag av misstag satt väckarklockan på ringning för tidigt. Eller också är det vintermörkret som börjar märkas, även här nere i Frankrike.

Hur som helst gick jag där, helt aningslöst, med raska beslutsamma steg och tänkte på allt annat i världen än fåglar. Då ser jag den, den smäckra gråa hägern — le Héron cendré — stå där vid kortsidan av lilla dammen, i ensamt majestät, ännu vackrare än jag mindes den från förra gången.

Men jag måste ha gått för snabbt och klampat för mycket, för hägern blir rädd och lyfter på sina stora och fladdrande vingar, trots att jag så snart jag fick syn på honom (eller möjligen henne, jag har ännu inte lärt mig att skilja hägerkönen åt) ställde mig bakom ett tjockt träd för att inte skrämmas i onödan.

I vintras var det ibland bara ett par meter som skilde mig och hägern åt. Den stod på ena sidan dammen och jag på den andra. Kanske blir sådana fåglar mindre rädda för människor när de fryser, vad vet jag. Nu reagerade den dock på min närvaro genom att ta till flykten.

Men jag har ändå fått se den, jag som trodde att den skulle återvända till vattendragen i Bures först i vinter när kylan lagt sig mer permanent. Var den hållit hus under sommaren och tidiga hösten har jag ingen aning om. Men blotta vetskapen om att den nu är tillbaka fyller mig med en stilla jublande glädje. Förklara det, den som kan!