DIXIKON

Prideparad i Warszawa 2006 (Wikicommons)

I maj attackerades en manifestation för sexuella minoriteters rättigheter i Moskva av högerextrema grupper medan ordningsmakten vände blickarna åt annat håll. Den norske vinnaren i den samtidigt pågående schlagerfestivalen, Alexander Rybak, förundrades över att man gick så hårt åt dem som demonstrerade på gatan då det som föregick schlagerscenen inomhus enligt honom var en enda stor gaymanifestation. Populär- och gatukulturen gick onekligen i otakt.

Gaypride i Budapest 2008 i skydd av kravallpolis

Exemplen är många fler. I polska städer som Warszawa, Krakow och Poznan har paraderna mötts av motdemonstranter med ägg och nedlåtande slagord – homofoba såväl som nationalistiska – som främsta vapen och med eldunderstöd i form av hätska uttalanden av politiker från konservativa och populistiska partier. I Lettland kunde den första paraden hållas sommaren 2005, men flera politiska partier ville in i det längsta förhindra demonstrationen för sexuella minoriteters rättigheter. I Litauens huvudstad har prideparader hitintills förbjudits. Tjeckien, som i jämförelse med de södra östersjöstaterna är mera liberalt, med  lagstiftning som tillåter samkönade äktenskap, hölls den första regnbågsparaden 2008.

Hur kan man förstå att politiska företrädare på högsta nivå i några av de nyare EU-medlemsländerna öppet kan uttrycka starkt kränkande uttalanden mot homosexuella och tala i termer av ”hets mot minoritetsgrupp”? Och varför vågar de utmana och inskränka de sexuella minoriteternas demokratiska grundrättighet att i fredliga demonstrationer manifestera sina åsikter? Är det något som man kan och får göra som goda europeer?

I år har det gått 20 år sedan muren föll. I högtidstalen kallades de central- och östeuropeiska staternas gradvisa integration i en mångfald europeiska organisationer – Europarådet, NATO och EU – för en återkomst till Europa. Som om de inte hade varit delar av Europa under den 45-åriga kommunistiska parentesen. Naturligtvis avsåg man inte en resa i geografisk bemärkelse. De som kastat kommunismen på sophögen skulle nu lära sig att gå och tala god europeiska i termer av liberal demokrati, marknadsekonomi och rättsstater.

Zefyros och Hyakinthos

Och visst har de varit mycket lärorika elever. För det mesta promenerade de öst- och centraleuropeiska staterna helt självmant i den av framför allt EU indikerade inriktningen, utan vare sig piskor eller morötter. Demokrati och marknadsekonomi etablerades snabbt, medan det partipolitiska landskapet förvisso har ett annat utseende och är mera instabilt. Medborgarnas förtroende för politiska institutioner och aktörer är lågt och korruptionen är ibland hög, men den värdemässiga uppslutningen kring demokrati som styrelseskick är stabil. Den pågående ekonomiska krisen är en rejäl prövning, men en återgång till det gamla är osannolik.

Även i frågor där motståndet till de krav som ställdes inledningsvis var stort rörde sig länderna åt rätt håll. Framför allt det hägrande EU-medlemskapet var en motor till förändringar – utsikten att stå utanför den europeiska gemenskapen fick länderna att svälja besk medicin utan större protester. Trots att miljöfrågorna inte hörde till de högst prioriterade frågorna i de ekonomiskt eftersatta nya demokratierna på 1990-talet kunde de – bl a genom ekonomiskt stöd och stark påtryckning från den internationellt etablerade miljörörelsen – omsättas i politisk praktik.

De etniska och språkliga minoriteternas status var en mycket känslig fråga i många av de ny- eller ombildade staterna då den nationella identiteten var en av de viktigaste ingredienserna i de pågående statsbyggnadsprocesserna. Initialt knorrades åt de internationella organisationer som bland andra tryckte på Estland och Lettland för en generösare hållning gentemot den rysktalande befolkningen. Trots att misstroendet mot ryssar var stort har – med undantag för bronsstatyincidenten i Tallinn –  en antirysk politisk mobilisering inte skett. Vad som sker i kölvattnet av den finansiella krisen i Baltikum är svårt att förutspå, men i Lettland finns högerextrema grupper, som försöker trumma upp antiryska stämningar.

Integrationen i europeiska organisationer, framför allt EU, har haft en dämpande effekt och försvårat en aggressivare politisk mobilisering mot minoriteters rättigheter. På sätt och vis har länderna insocialiserats i ett accepterat ”politiskt korrekt” språkbruk om minoritetsrättigheter. Men, man har också lärt sig och i förhandlingsprocesser inte varit sena att utnyttja fenomenet ”double standards”.  Man har pekat på det som på svenska kan kallas dubbelmoral i de äldre EU medlemsländerna, vilka inte alltid själva följer regler de dikterar för andra.

Same sex marriage map från Wiki Commons

Däremot har reaktionerna på och attityderna till de sexuella minoriteterna inte förändrats i en mer positiv riktning. Situationen är snarare den motsatta. De sexuella minoriteternas manifestationer och politiska mobilisering, ofta med stöd av europeiska organisationer, har bidragit till en ökad polarisering och politisering under 2000-talet.

Vanligen identifieras den katolska kyrkan som den förste misstänkte i antigaymotståndet, men det är bara en del av förklaringen. Jag ska här presentera några andra tänkbara perspektiv till den utbredda homofobin – värdemässigt och politiskt – i öst- och centraleuropa.

Trots att Churchills järnridå vittrat ner kvarstår värdemässiga gränser mellan öst och väst. Aleksandr Zinonyev’s sarkastiskt formulerade beskrivning av den postkommunistiska individen ”homo sovieticus” – den arbetsskygge, auktoritära och kulturellt isolerade postkommunistiska människan – har till stora delar kommit på skam.

Inglehart-Welzel Cultural Map of the World

Skillnaden mellan ”öst” och ”väst” handlar enligt Ronald Inglehart snarare om uppslutningen kring materiella och postmateriella värderingar än om synen på arbete och demokrati.  Han har under mer än två decennier kartlagt globala värdemönster och skisserat en global kulturell karta.

Det protestantiska, katolska och postkommunistiska delarna av Europa är inte väsenskilda i graden av traditionella och sekulära värderingar. Skillnaderna är små i hur man tänker om religionens betydelse och i familjerelaterade frågor som till exempel skilsmässa, abort, eutanasi. Däremot finns skillnader i hur  ekonomisk säkerhet och välbefinnande värderas i förhållande till individuellt självförverkligande och annan livskvalitet.

Postmateriella värderingar – miljöhänsyn, tolerans för olikhet och mångfald – såsom sexuella minoriteter – och krav på ökat politiskt deltagande – följer då det ekonomiska välbefinnandet mer eller mindre kan tas för givet. I västra Europa har den värdemässiga övergången till det postindustriella samhället pågått gradvis sedan 70-talet. Naturligtvis är det inte invändningsfritt att hävda att frågor om tolerans hänger samman med ekonomisk utveckling – även i väst har intoleransen ökat i form av xenofobi.

Det historiska arvet från kommunismen är inte försumbart. Kommunismen var jämställdhetsretoriken till trots socialkonservativ till sin karaktär och rotad i traditionella familjevärderingar.  Homosexualitet var för det mesta inte en kriminell handling, men stämplades som ett uttryck för sjuklighet och dekadans. Åsiktsregistrering av och utpressning mot homosexuella förekom och de kunde tvingas till uppdrag som rapportörer inom säkerhetstjänsten i utbyte mot acceptans. En uppenbar parallell finns med ”väst” där homosexuella betraktades som ideologiska uppviglare och utgjorde säkerhetshot (jmfr med McCarthyismen i USA ).

Domenico Cresti, "Passignano" (1560–1638)

Den politiska och ekonomiska omvandlingen har skakat om de sociala strukturerna – inklusive könsrelationerna -  i de öst- och centraleuropeiska samhällena. De unga, urbana, välutbildade och språkkunniga har utnyttjat de öppna gränsernas möjligheter.  I likhet med de övriga Europa har kvinnor mer och högre utbildning och har i större utsträckning sökt nya vägar. Mansrollen är i vissa områden under hård press i takt med rollen som huvudförsörjare försvagats och den traditionella familjeordningen skakats om. Den höga dödligheten i alkoholmissbruk hos män är ett reellt samhällsproblem, som även har konsekvenser för familjestrukturer och ansvarfördelningen. Försvaret av den traditionella familjen går i regel hand i hand med intolerans mot homosexuella. Inte sällan följs gaypride-paraderna av demonstrationer för bevarandet av den traditionella kärnfamiljen.

Onekligen finns skillnader i medborgarnas tolerans mot minoriteter mellan ”öst” och ”väst”. De politiska partierna har i vissa länder inte dragit sig för att mobilisera politiskt mot homosexuella. Trots bitvis hård internationell kritik. Den amerikanske statsvetaren Conor O´Dwyer menar att partisystemens institutionalisering och graden av partistabilitet har betydelse för om homofobi omsätts i politik. Om det är relativt lätt för nya partier att få väljarnas stöd med att skapa opinion i en fråga och etablera sig i parlamenten är det lockande för övriga partier följa med i konkurrensen om väljare (jmfr  med reaktioner på främlingsfientliga partier i västra Europa). 1)

De politiska valmöjligheterna var begränsade när staterna i öst och centraleuropa integrerades i EU. De nationella parlamenten godkände lagar som andra pennor skrivit då EUs rättsordning skulle integreras i de nationella lagsamlingarna och omsättas i politisk handling. Under hot om sanktioner och ibland med morötter gick de motsträviga i rätt riktning.

Köp boken här

De homofoba yttringarna kan uppfattas som en ovilja att anpassning till de politiskt mer korrekta Europa i ännu en fråga. EU saknar inte instrument att påverka då det finns en omfattande diskrimineringslagstiftning inom arbetslivets område som omfattar sexuella minoriteter. Även i fördragen finns underlag för att ta en diskussion om demokratiska grundrättigheter med medlemsländerna. Schimmelfennig och Sedelmeier hävdar i The Europeanization of Central and Eastern Europé, Cornell, Cornell University Press 2005 att EUs förmåga att få till stånd förändringar är störst då kraven är bindande och åtföljs av sanktioner vid olydnad. Om straffet är ett uteblivet medlemskap i EU är följsamheten ännu större.

Några av de stater där sexuella minoriteter kränks är medlemmar sedan fem år tillbaka och incitamenten att gå i den riktning EU pekar är få. Frågan är om EU väljer att agera eller föredrar att fortsätta gömma händerna under täcket i hbt-frågan?

Ann-Cathrine Jungar

1) ”Minority rights after EU enlargement: A Comparison of antigay politics in Poland and Latvia” i Comparative European Politics, 2008, som han skrivit med Katrina Z.S.Schwarz.