DIXIKON

Utställningsaffisch

Denna söndag bestämde vi oss för att åka in till Paris först på eftermiddagen. Lördagsturen dit blev nämligen mycket jobbigare än vad vi räknat med och vi var i akut behov av tystnad, frisk luft och en stärkande skogspromenad.

Ja, lördagen hade sannerligen redan från tidig morgonstund börjat på sämsta tänkbara sätt. När jag som vanligt druckit mitt morgonte och mumsat i mig min madeleinekaka fick jag värsta chocken när jag på datorn knappade in nyheterna från Sverige.

Jan Guillou KGB-agent! Det kan ju bara inte vara sant! Har du sett, säger jag åt min man, som precis som jag själv känner Guillou sedan början av sjuttiotalet då vi — Guillou som anställd redaktör, jag och min man som aktivister i föreningen Folket i Bild/Kulturfront — arbetade med att ge ut den medlemsägda tidning som idag, fortfarande, i första hand förknippas med det stora IB-avslöjandet.

Guillou var, precis som vi, oerhört kritiska till Sovjet, både sovjetkommunismen som politiskt och ekonomiskt system och sovjetimperialismen så som den bl.a. demonstrerats vid inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Skulle han ha jobbat åt KGB? Otänkbart!

Vi fortsätter att följa nyheterna från Sverige under dagen, och det hela får efterhand något mindre proportioner. Kanske var Guillous kontakter bara ett utslag av ungdomligt oförstånd och dåligt omdöme? Någon spion i verklig mening förefaller han inte ha varit. Men varför fortsätta att upprätthålla dessa komprometterande kontakter i hela fem år?

För att skaka av oss denna obehagliga nyhet åker vi på lördagseftermiddagen in till Paris. Men det blir liksom ingen ordning på dagen efter en sådan inledande dundersmäll. Utställningen ”De Byzance à Istanbul” på Grand Palais är visserligen intressant och innehåller mycket fin konst, både klassisk grekisk/romersk och kristen bysantinsk, liksom intressanta bilder av ottomanska riket och dagens Istanbul. Men allt exponeras i kolsvarta salar där endast föremålen är belysta, vilket gör att man blir mycket tröttare än nödvändigt.

Dessutom drack vi vårt eftermiddagste, före besöket på Grand Palais, på världens snorkigaste kafé där vi blev behandlade som något katten släpat in. För första gången hände det mig att jag på ett kafé nekades att köpa en kaka jag ville ha! Nej, den fick inte intas vid disken tillsammans med mitt svarta te, utan bara om man beställt kaffe enligt någon speciell ”formule”. Lägg därtill att det regnade och att vi efter besöket på Bysans-utställningen drabbades av stopp i tunnelbanan, vilket i sin tur ledde till att vår kvällsmat hemma i Bures blev så sen att det inte blev tid för den sedvanliga kvällspromenaden, så förstår ni kanske vårt behov av att inleda söndagen på en av de skogklädda sluttningarna i floden Yvettes dalgång.

Sagt och gjort, efter frukosten gick vi i riktning upp mot den kommunala skog som ligger ganska nära vår tillfälliga bostad. Först konstaterade vi visserligen att hägern inte var på plats i parken, men det orsakade ändå ingen större besvikelse. Jag tror att jag överdrev en smula när jag tidigare trumpetade ut hägerns ankomst hit till Bures. Den har inte synts till något mer, och jag tror nu att det första besöket bara handlade om att inspektera fiskbeståndet i byns vattendrag. Hägern inväntar nog att det blir mer permanent kyla, innan den definitivt beger sig hit.

Solnedgång Bures

Nu vandrade vi, som sagt, till skogs, en promenad i stark uppförsbacke, med svindlande vackra vyer, höga lövträd klädda med slingrande murgröna på stammarna, en del lövkronor skiftande i gult och brunt, några lönnar rentav lite grand i rött, fullt med kastanjer och ekollon på stigarna och en frid som övergår allt förstånd. Medicin mot stress och obehagliga nyheter!

Målet för promenaden är byn Montjay, en gammal feodal egendom där det bedrivits lantbruk i många hundra år, från 1800-talet även jordgubbsodling i stor skala för att tillgodose parisarnas behov. Vi tittar in i kyrkan men mässan är precis slut. Prästen sätter sig i sin bil och åker vidare, troligen till nästa förrättning.

Efter lunch åker vi, som sagt, åter in till Paris och allt löper denna gång som smort. Delacroix-museet, nära kyrkan Saint-Germain-des-Prés, är en nyrenoverad liten pärla vid ett pittoreskt litet torg prytt av ståtliga kejsarträd. Visserligen finns inte de mest kända Delacroix-målningarna här till beskådan. Friheten på barrikaderna (eller som dess franska titel lyder, ”Le 28 juillet 1830: La Liberté guidant le peuple”, friheten som leder folket!) hänger t.ex. på Louvren. Men trädgården nedanför konstnärens ateljé, vilken upptäckt! En tyst och stilla oas, mitt i den larmande jättestaden, en oas som verkligen erbjuder lindring för plågade själar. Efter en stund där, på en bänk under höga lövträd, och efter mäktig orgelmusik, under valven, i kyrkan Saint-Germain är man åter beredd att gå ut i världen och tampas med verkligheten.

Guillou KGB-agent? Nej, det kan bara inte vara sant. Dåligt omdöme? Säkert. Men spion? Knappast.