Dixikon

Vermeer Kärleksbrevet

Måndagsmorgon, två grader kallt, rimfrost på bilarnas rutor men ännu ingen ishinna på dammarna i parken. I lördags natt var det några (ungdomliga busfrön eller mystiska vilddjur på jakt efter föda, låter jag vara osagt) som hade sönder alla papperskorgar eller snarare soppåsar som står uppställda lite här och var längs parkens gångvägar. Skräpet (i form av tomglas, burkar, snabbmatsförpackningar, pizzakartonger etc.) ligger fortfarande kvar utspritt på marken, så nu har parkarbetarna en given uppgift att inleda den nya arbetsveckan med.

Bures på morgonen är något helt annat än Bures på kvällen. Hektisk aktivitet, den trånga bygatan igenproppad av bilar, gående som i snabb takt är på väg till stationen för att ta förortståget in till Paris, en lika strid ström unga studenter som kommer gående från stationen i riktning mot de universitetsinstitutioner som är placerade här ute.

Även inne på Tabacen är det fullt med folk. Många värmer sig med en kaffe vid disken, andra bunkrar upp cigarretter för dagen eller hela veckan, åter andra — som jag — köper sin morgontidning. Stämningen är vänlig men sammanbiten, alla inriktade på den nya arbetsdag som stundar.

Efter mitt besök på byns Tabac fortsätter jag till Posten för att köpa frimärke till det vykort som min 89-åriga pappa i Sverige skall få. Det är ett kort med en målning av Rembrandt. I går besökte jag nämligen en utställning med konst från den holländska guldåldern, ”L’âge d’or hollandais”. Och eftersom min pappa tidigare, som amatör, ägnat sig åt oljemålning på fritiden borde han ju uppskatta att få titta på ett verk av den konstnär som poeten och konstkritikern Erik Blomberg en gång beskrev som ”måhända den störste målare som någonsin hållit i en pensel”.

Église de la Madeleine

Utställningen som visas på Pinacothèque de Paris intill Madeleinekyrkan, ett museum jag aldrig tidigare besökt, sägs i reklamen omfatta verk ”från Rembrandt till Vermeer”. Eftersom Vermeer är en av mina absoluta favoriter i den europeiska konsthistorien kunde jag naturligtvis inte låta bli att gå dit. Men där fanns endast en målning av honom, nämligen den som heter Kärleksbrevet och föreställer en sittande kvinna med stränginstrument och ett brev i handen. Snett bakom henne står tjänsteflickan och de två kvinnorna utbyter en blick som man kan fundera länge på vad den innebär. Samförstånd, nyfikenhet, en känsla av genans hos den fina damen med smycken och pälsbrämade kläder?

Visserligen fanns det ingen mer Vermeer på utställningen, men denna enda målning hade dock det viktigaste, det karaktäristiska, nästan bländvita, ljus som kommer från ett (för betraktaren) osynligt fönster till vänster. Så varför klaga, när där dessutom fanns många fina målningar av Rembrandt och andra konstnärer. Men museet var för litet och trångt eller också konstvännerna för många, för det var en febril trängsel, ja nästan slagsmålsstämning framför dukarna.

När jag (eller rättare sagt vi, för min man var också med på Paris-turen) efter couscous-lunch i Quartier Latin sedan satt och väntade långt under jorden på tåget ut till Bures kom jag att tänka på en notis jag läste i Le Monde i fredags. För att métron skall fungera krävs förstås att den kontinuerligt servas och underhålls. Och det sker naturligtvis helst på nätterna, och utförs — eftersom det är ett hårt och förmodligen hälsovådligt arbete — till stor del av ”sans papiers”, papperslösa invandrare utan uppehållstillstånd som på grund av sin otrygga ställning inte kan ställa några krav vare sig på lön eller arbetsmiljö.

Men nu hade alltså det stora hänt, berättade Le Monde, att de svartarbetande ”sans papiers” i tunnelbanan den 13 oktober strejkat, i protest mot vidriga arbetsförhållanden som de dessutom dokumenterat i en video. Arbete från klockan 22 till 6 på morgonen, under jord, med tunga lyft och asfalt och total avsaknad av elementär skyddsutrustning som hjälmar och säkerhetsskor. Det krav de strejkande förde fram var helt enkelt ”régularisation”, d.v.s. att deras arbete skall bli reguljärt i stället för svart.

Att dessa rättslösa ”sans papiers” nu vågat häva upp sin röst och kräva människovärdiga villkor, samma rättigheter som den reguljära arbetskraften, är lika överraskande som efterlängtat och någonting som är värt både uppmärksamhet och stöd. För den politik våra europeiska länders regeringar för är ju rent skamlig. Dels avvisar man människor, oavsett asylskäl, under inhumana former, dels utnyttjar man dem som ändå lyckas gömma sig och behandlar dem som slavarbetskraft enligt devisen ”muckar du så åker du ut!”.

Sådant hinner man sitta och tänka på när man väntar på tåget ut till fridfulla Bures sur Yvette.
À bientôt!

__________