DIXIKON

"Falling Bookend"

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fläng, fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H. C. Lumbyes ”Kjøbenhavns Jernbane Damp Galop”, och mindre dymaniskt än Honeggers ”Pacific 231”, men det är ett elegant pianostycke.

Särlingen Alkan, en föregångare till den lika egendomlige Erik Satie, hann med en hel del under sin levnad. Han hade kunnat få ännu fler nummer på sin opuslista om han inte sträckt sig efter en bok på översta hyllan i sin parislägenhet (kanske var det Talmud, han var en from jude). Det skulle han inte ha gjort, bokhyllan störtade ner över honom, och han begrovs under ett berg av böcker.

Han var född 1813, det här hände när han sjuttiofem år gammal, alltså var det 1888, samma år som Victoria Benedictsson begick självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn (och Strindberg uppträdde egendomligt på samma etablissemang). Som jag skrev i en blogg på den här sidan i maj finns det minst en fiktiv parallell till en sådan plötslig död (det finns säkert fler). På slutsidorna av E. M. Forsters roman ”Howards End” omkommer bokens ende riktigt osympatiske person, Leonard Bast, när en bokhylla störtar ner över honom. Så är han ute ur sagan, och författaren och läsarna slipper bekymra sig mer om denne velige viktigpetter.

"Falling Bookend"

De här händelserna ur litteraturen och i levande livet kom jag att tänka på i går när jag fick några nytagna bilder från skandinaviska avdelningen av Gents universitet. Inför vår flytt till andra sidan jordklotet häromåret avhände vi oss en stor mängd bättre böcker på svenska, danska och norska. Merparten gick till Skandinavistika i estländska Tartu, det forna Dorpat, vars universitet Gustav II Adolf just hann grunda innan han försvann i dimmorna i Lützen. De är vackert uppställda på gedigna hyllor, som jag kunde konstatera när jag var där för två år sedan, och med proveniensen snyggt noterad på de inklistrade etiketterna.

Böckerna som gick till Gent, även de tämligen många, är på väg att ordnas långt om länge, samman med en ännu större donation som jag lyckades förmedla innan jag drog vidare till motfotingarna. Det är huvuddelen av den stockholmske förläggaren och boksamlaren John Dristigs mycket värdefulla och välförsedda bibliotek. Allt detta ska efter hand upp på hyllor i Gent, i ett redan nu omfattande seminariebibliotek – när allt väl är på plats blir det en av de större skandinaviska specialsamlingarna utanför Norden. Särskilt lustig är den stora lokalen visserligen inte, hyllorna är av plåt och militärt sprutmålade, och intrycket är inte många snäpp trivsammare än kompanichefens expedition på det forna P6 i Kristianstad.

"Das Eismeer", Caspar David Friedrich

Men för all del, bokhyllor ska tiga, böckerna tala. Men blixt och dunder, Donnerwetter: när de nya böckerna började ställas upp på hyllorna gav plåten vika (man skulle förstås ha satsat på Ikeas Billybokhyllor i stället) och allt brakade samman. Flyttgubbarna klarade sig undan med blotta förskräckelsen, men totalintrycket – se alla bilderna här – blev inte alldeles olikt en bekant målning av Caspar David Friedrich, den där isblocken bortom Rügen pressas samman.

En elak kollega på ett bibliotek i Amsterdam med mera hållbara hyllor anmärkte spydigt att isen från Sydpolen tornat upp sig högt i år, och drivit ovanligt långt norrut. Falstaff, fakirs finurliga ”Mycket läsa gör dig klok – därför läs varenda bok” är en efterföljansvärd devis. Men då ska man förstås se till att få böckerna in i skallen, inte på den. Gudars skymning!

Ivo Holmqvist

_____________

‣ Ett annat – på fler än ett sätt – farligt bibliotek (från filmatiseringen av Ecos Il Nome della Rosa):

‣ Honegger – Pacific 231