DIXIKON

Fanor, PdL

Måndag igen – och kampen fortsätter. IMF publicerar sin beräkning av hur statsskulden utvecklas i västvärlden och Italien kommer, enligt denna uppskattning, att 2014 ha en statsskuld som utgör drygt 128 procent av BNP.

Om detta talas det inte i valkampanjen. Liksom det inte talas om arbetslösheten, den minskande exporten eller utanförskapet.

Vi går in i valkampens sista vecka och Silvio Berlusconi deklarerar ännu en gång:

- Det blir ingen valduell med oppositionsledaren.

Ingen nyhet det heller. Berlusconi har aldrig under sina 16 år i hetluften accepterat en klassisk partiledardebatt. Anledningen denna gång är, säger han, att han fått sådan kritik de senaste dagarna. En partiledardebatt skulle inte vara opportun i ett läge där tonen är så hätsk från oppositionen, menar han.

Själv leder han Kärlekens parti med parollen: ”Kärleken övervinner alltid hatet och svartsjukan”.

Den parollen täckte hela fonden på den 160 kvm stora talartribun som rests vid Piazza San Giovanni i lördags.

Den stora stridsfrågan nu på måndagsmorgonen är fortfarande om det verkligen fanns en miljon demonstranter på Piazza San Giovanni vid PdL:s stora demonstration i lördags. Partiets organisationsansvarige, Dennis Verdini, var den som med triumf i stämman informerade piazzan att nu hade man nått målet: en miljon demonstranter för Berlusconis regering.

Istället kom det vanliga dråpslaget från polishögkvarteret, La Questura, några timmar senare. Inte en miljon utan ”bara” 150.000.

Nästa dråpslag följde: Inte hade det varit 3 000 bussar som kört demonstranter till Rom från hela landet. La Questura informerade på nytt: ”Vi har inte kunnat räkna till mer än 770″.

Hur är detta möjligt, frågade sig Berlusconis närmaste. Polisen som sorterar under inrikesministern, Roberto Maroni från Lega Nord, ger oss denna ”brutta figura”, gör att vi förlorar ansiktet på detta vis.

Någon misstänkte att konkurrenten Lega Nord i alliansen hittat på en mystisk manöver för att visa sin självständighet.

På en punkt är de flesta överens. Silvio Berlusconis tal i lördags var en lång, tråkig, upprepning av andra hundratals tal han hållit de senaste åren. Han börjar bli trött och slut. Det är dags att börjat tänka på livet efter Berlusconi.

Som vanligt hade han försökt köra sin gamla dialog med massan: Vill ni ha tillbaka fastighetsskatten? Vill ni leva i en polisstat som jagar er med nya skatter? Vill ni ha spioner som följer er även hemma? Vill ni ha era telefonsamtal avlyssnade? Vill ni att vi öppnar alla portar för invandrare? Vill ni att era TV-abonnemang också skall betala kostnaderna för TV-debatterna som är rena hönsgårdar?

Varje gång svarar folkmassan med ett vrålande ”Neeeej!!”

Berlusconi eldade på och till slut kom löftet:

- Inom tre år har vi vunnit slagit om cancern.

Ja, ni läste rätt. Med litet magi skall Berlusconi även lösa problemen med cancern. Ett märkligt löfte efter att forskningsanslagen har skurits ned och den stora frågan är hur man skall få unga forskare att återvända från utlandet.

Däremellan kommer de vanliga attackerna på domarkåren. Men numera begränsas hånet till den del som sysslar med utredningar där han själv och hans parti är inblandade. Resten av domarkåren kan accepteras.

Han utlovar också en stor författningsreform. Viktigaste punkten är att landets president skall väljas av folket. Men så talas det också om att detta har blivit en fix idé hos honom. Att sluta sin karriär som landets president med total makt över regering och rättsväsendet.

En mardröm för halva väljarkåren.

Åke Malm