DIXIKON

ROM, onsdag 20 maj

Röd i ansiktet, hela kroppen skakar i konvulsioner. Han fräser orden i mikrofonen:

- S-c-a-n-d-a-l-o-s-o. V-e-r-g-o-g-n-na.
- Skandalöst. Skam.

Silvio Berlusconi är minst sagt upprörd när han får frågan om han tänker svara på de tio frågor dagstidningen La Repubblica ställer till honom varje dag.

Någon timme tidigare har domarens motiveringar till domen från 17 februari blivit offentliga. Domen i vilken den engelske advokaten David Mills befanns skyldig till tagande av muta och dömde honom till 4 år och 6 månaders fängelse.

Den som inte dömdes var den som skulle ha korrumperat denne stjärnadvokat, tidigare gift med engelska kulturministern. Enligt domaren Nicoletta Gandus har den italienske regeringschefen undandragit sig rättegången genom att införa lagen ”Lodo Alfano”. Som alla vet innebär detta lagrum att landets fyra högsta ämbeten undantas från rättsligt ansvar. Den ende som behövt använda den nya lagen är förstås Silvio Berlusconi. Bara han kan skapa lagar ”ad personam” och få det att framstå som fullkomligt naturligt.

Den här historien toppar naturligtvis tidningssidorna idag. Men den berättas minst sagt olika beroende på hur nära tidningarna står den allsmäktige regeringschefen.

- La Repubblica skriver rakt på sak: Berlusconi har korrumperat Mills.

- Il Messaggero i Rom: ”Mills ljög för regeringschefen”, nu stormar det. Berlusconi: en skandal, jag skall säga i parlamentet vad jag tycker om vissa domare.

- Corriere della Sera: Domarna: Mills ljög för Berlusconi. Il premier: Detta är en skandal.

- La Stampa: ”Mills korrumperades av Berlusconi. Il premier: en skandalös dom.

- Il Giornale: Fallet Mills, domarna mot Berlusconi. Berlusconi: en skandalös dom

- L’Unità: Domen: Mills korrumperades av Berlusconi. Il premier: jag skall tala i parlamentet. Och så attackerar han l’Unità.

Mills

Ett axplock ur tidningsskörden idag. Mycket vore att säga om de enskilda rubriksättarna. När det skrivs ”Mills ljög för regeringschefen” är detta mer än tvetydigt. Den underförstådda meningen är att när Mills skulle vittna ljög han inför rätten – till fördel för Berlusconi. Men en inte så informerad läsare kan ju få intrycket att den elake Mills hade ljugit inför Berlusocni. Och det är ju en helt annan sak.

http://temi.repubblica.it/repubblicaspeciale-dieci-domande-a-berlusconi/2009/05/15/ten-questions-to-berlusconi-share-the/

Vad det handlar om är som vanligt en oerhört komplicerad historia. Så komplicerad att bara passionerat intresserade känner till den i alla dess detaljer. Detta hindrar dock inte drivor av politiker att uttala sig på det mest självsäkra sätt inför TV-kamerorna.

Mills fick redan under tidigt 80-tal uppdraget från Berlusconis centrala holding Fininvest att arrangera en lång serie fiktiva fonder och företag i olika skatteparadis. Det gällde i första hand att gömma de väldiga intäkter som realiserades när ett företag i gruppen köpte 100-tals gamla filmer från olika majors i Hollywood. Men det första företaget sålde filmpaketet omedelbart vidare till företag nummer två och så vidare i en oändlig kedja. Varje gång höjdes priset och när det till slut landade i Italien hade prislappen drivits upp i höjden. Men hela tiden inom koncernen.

Video – på engelska – från La Repubblica med deras 10 frågor

Den andra anledningen var att betala mutor till höger och vänster. I första hand till Berlusconis gamle vän, bröllopsvittne och försvarare av det blivande TV-monopolet, socialistledaren Bettino Craxi. Det var Craxi som störtade tillbaka från sin semester för att på en vecka trumma igenom en lag som stoppade flera åklagares försök att hävda gällande lag inför det framväxande Berlusconi-imperiet.

För detta fick Craxi 10 miljarder gamla lire, ungefär 50 miljoner kr. Hela det här komplexet kom att hamna i en rättegång som fick namnet All Iberian efter en av fonderna i skatteparadisen. Ett envist grävande gav åklagarna insyn i en del av affärerna och när man efter oändliga hinder resta av försvarsadvokaterna, äntligen kunde höra Mills gav han en rad olika versioner. I domens motiveringar talas det om ”Bekännelsen”, ”Förnekandet av bekännelsen” och mycket mera.

Åklagarna och nu rätten i Milano har funnit att Berlusconi betalat ut 600.000 dollar förutom de vanliga advokatarvodena för att begå mened och ljuga vad gäller källan till dessa dollar. Och nu har alltså rätten funnit att det var Fininvest på Berlusconis uppdrag som stod för sekinerna.

- Bara lögner, påhittade resonemang utan någon grund i bevismaterialet, säger Berlusconis försvarare, deputeraden Nicolò Ghedini. (Som naturligtvis också finns med i justitieutskottet).

Fortsättning följer senare idag.

Åke Malm