Showbiz people är ett seglivat släkte, både i det nära förflutna och nu. Marlene Dietrich, världens vackraste mormor, exponerade långt upp i åren sina vackra ben, och hos Fred Astaire och Gene Kelly märktes inget spår av spattighet. George Burns med hornbrillorna drog fortfarande sina vitsar då han fyllt hundra, Zarah Leander var uppburen medan det tyska tusenårsriket (som höll i tolv år) var som mäktigast men sjöng fortfarande långt efter dess fall, Simon och Garfunkel återförenas inför publik, och Leonard Cohen mässar lika suggestivt nu som på sextiotalet – den 21 september i år fyller han 75!
Och Evert Taube var estradör på Gröna Lund år efter år, med sina väl inövade spontaniteter. Kanske är trubadurer särskilt långlivade. Jacques Werup som lyfter folkpension nästa år är lika hörvärd som alltid, med eller utan Lill Lindfors benägna bistånd. En som dock lämnat scenen är Östen Warnebring, fast hans ljudspår dröjer kvar. På omslaget till en LP, nu ganska gammal, ses hans vänliga nuna framför en korsvirkesgård. Den heter förstås SKÅNE, och innehåller hans tontolkning av skånska poeters hyllningar till det sydliga landskapet, som Hjalmar Gullbergs näktergal i gullregnens månad och Teodor Tufvessons hjärta som bor i en gammal gård på landet.
Samt dessa anslående rader, skrivna av just Jacques Werup: - ”Lund är som en gammal käring/ som satt sig ner på ändan och tänker…” Platsens poesi behöver inte med nödvändighet vara poetiskt vacker. Längre fram i dikten konstateras att – ”Det finns en tung grå domkyrka i Lund/ och riktiga gamla bönder/ som luktar gödsel…” Den malmöfödde Jacques Werup bodde länge i Lövestad, i hjärtat av Österlen, sedan han flyttat hem från arbetarkvarteren i Paris. Numera vandrar han i den gamla delen av Ystad där vi ibland utbytt hälsningar i gränderna. Jag minns och han har säkert glömt att han en kort tid var min elev i litteraturhistoria (så hette ämnet ännu) i Lund för fyrtio år sedan. Jag var ung (dock ett år äldre än han, och är så fortfarande), överambitiös och säkert en pest för studenterna. Werup drog vidare till fält med frodigare grönska efter en knapp termin, genom att bli författare – musiker var han sedan länge.
Wolf Biermann
Allt detta dyker upp i minnet eftersom en annan seglivad sångare alldeles nyss gett ut en CD-skiva där han sjunger om sin stad med minst lika kluvna känslor som dem Jacques Werup hyser för den akademiska bondhålan. Wolf Biermanns Berlin, du deutsche deutsche Frau är fränare än den mest kända av alla musikaliska hyllningar till damen vid Spree, Paul Linkes champagneporlande Berlinerluft som för övrigt var ett av Sarah Leanders glansnummer.
Biermann har hållit satiren hos Heine och den politiska kabaret-traditionen från Brecht och Kurt Weill vid liv. Steget är inte långt mellan Dreigroschenoper eller Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny och hans satiriska visor som till den grad var politiskt sprängstoff att han visserligen tilläts lämna DDR men inte fick lov att återvända: 1976 blev han ausgebürgert, en händelse som väckte genljud.
På hans hemsida kan man både lyssna till honom när han hyllar Berlin, och se en mängd foton från hans långa karriär, från det tidigt sextiotalets yngling (den slokande mustaschen finns kvar, rynkorna har blivit fler), och nästa årtiondes gruppbilder på Chausseestrasse 131 samman med östtyska författare som Helga Nowak och Sarah Kirsch, marxistiska filosofer som Ernst Bloch, och vänsterradikaler som Rudi Dutschke.
På ett foto tycks Berlins Funkturm växa upp ur hans huvud, och på ett annat lånar han vingar av den kejserliga tyska örnen, ett ironiskt emblem med tanke på vad han och hans familj utsatts för i Tyskland, alltsedan fadern mördades i Auschwitz. På hemsidan kan man läsa en del tal och essäer. Ett berör judiskt självhat och hatet mot judarna, ett annat är hans tack när han blev hedersdoktor vid Berlins Humbold-universität i november i fjol, ett tredje hans anförande i Schloss Bellevue i slutet av mars i år. Man kan höra och se honom live i Prag, Lübeck eller Hamburg framåt sommaren, och den 16 september finns han på plats på litteraturfestivalen hos den kvinna som han ständigt besjungit: – ”Berlin ist nun mal meine erste Liebe seit 1955. Und die Stadt wurde meine alte Liebe, weil ich mich immer wieder neu in sie verliebt habe…”
Ivo Holmqvist
Prenumerera
Kommentera: