DIXIKON

Bilder Nils Ramhöj ©

Av JAN HENRIK SWAHN

Jag sitter i sommarvärmen med en svensk debutroman och en svensk deckare. Båda böckerna håller sig på väl tilltaget säkerhetsavstånd från okonventionella lösningar. De är i mina ögon därmed båda två lättillgängliga, om vi nu för enkelhetens skull bortser från den svårtillgänglighet som ett alltför igenkännbart litterärt alster kan möta sin läsare med. Därmed inte sagt att de är lättillgängliga för alla. Debutsamlingen kanske säljs i trehundra exemplar, deckaren i trettiotusen.

En sak jag länge grubblat över är att det är så vattentäta skott mellan deckare och romaner när det gäller författarperspektiv.

Också en berättare. Teckning Svenrobert Lundquist ©

I debutromanen bredvid mig liksom i stort sett alla svenska någotsånär nyskrivna romaner finns en berättare. Vi lär känna en säger en huvudperson och får se allt ur hans eller hennes perspektiv. Det kan tyckas som om vi var helt utlämnade åt denna huvudperson men med tiden märker vi att personen i fråga kanske ljuger, undviker vissa saker, talar mot bättre vetande. Andra personer i texten kommer oss till del via dialoger och via huvudpersonens iakttagelser eller funderingar. Det kan ibland räcka för att göra dem långt tydligare än huvudpersonen själv.

I deckaren däremot har vi vad jag skulle vilja kalla för en virtuell allvetande berättare. Denna berättare ger sig aldrig tillkänna. I varje nytt kapitel hamnar vi i huvudet på kommissarien, mördaren, utredaren, modern eller vem det nu kan vara. Ingen ses utifrån. Det gör att man som läsare efter ett tag börjar uppfatta alla personerna som marionetter, vilkas trådar samtliga leder tillbaka till samma osynliga hand, författarens.

Naturligtvis kan även litterärt komponerade romaner se ut så, inte minst i USA, men här på hemmaplan måste det sägas höra till undantagen. Det är en berättarstruktur som deckargenren lagt monopol på. Hur kommer det sig?

Den klassiska artonhundratalsromanen hade ofta en allvetande berättare som gjorde sig intressant genom att antyda för läsaren att han eller hon minsann visste hur det skulle gå och att det var väl värt att läsa vidare. Denna allvetande röst är i stort sett utdöd i den moderna litteraturen men har i viss mån ersatts av en som visserligen sitter på alla fakta och vet hur det går men som inte har en aning om varför och där så att säga själva okunnigheten eller oförståelsen utgör drivkraften för berättandet som så småningom får läsaren att känna sig både intelligent och klurig. Inom deckargenren finns dock fortfarande vissa rester kvar av den klassiska berättarrösten. Där stöter vi fortfarande på meningar som: ”Något hon senare bittert skulle komma att ångra”.

Nu finns det ju något som brukar kallas för den polyfona romanen. Ett urstarkt exempel på sådan polyfoni är William Faulkners mästerverk Stormen och vreden. Fyra olika röster berättar i tur och ordning samma historia men inte förrän man hört dårens version faller bitarna på plats och historien blir begriplig. Vi har också Peer Hultbergs roman Requiem där hundratals personer träder fram i tur och ordning, var och en med sin unika röst, tills en samtidens kollektiva dödsmässa börjar ljuda.

Men dagens svenska deckarfenomen låter sig nog knappast förklaras i skenet av Faulkners stilbildande roman. Inte ens som Faulkner nerkokad till kliché. Inspirationen lär nog få sökas på annat håll.

Jag tror att den måste sökas inom filmen. Eller rättare sagt inom filmmanusgenren. Där skriver man också hur varje person tänker och hur allting är och hur det ska uppfattas. På så sätt kan man faktiskt säga att en filmatiserad deckare är mer krävande än sin förlaga eftersom den ju i alla fall innehåller bilder som måste tolkas och röster som inte förklarar varför de säger det de säger. Man kan också i och för sig påstå att filmversionen är mer tillgänglig eftersom den omöjligt kan vara lika förklarande och färdiglagad som förlagan. Det sista är min personliga uppfattning som knappast kan sägas vara generell och beror uteslutande på att jag gärna söker mig till det litterärt komplicerade.

Som lärare med mångårig erfarenhet av skrivarkurser vågar jag mig på följande, grovt generaliserade påstående. Svenska deckares prosa påminner om den som de allra flesta skriver på innan de på skrivarkurserna lär sig något om hur en litterär text fungerar. Efter avslutad kurs har de däremot övergått till att skriva sådan prosa som vi finner i de flesta svenska debutromaner. Därav skulle man kunna dra slutsatsen att svenska romanförfattare gått på skrivarkurs medan svenska deckarförfattare inte gjort det. Men det stämmer inte. Kanske är det snarare konventionens tyranni som tillåts råda, men vem har i så fall skapat konventionen?

Vad jag inte kan låta bli att upptas av är frågan om varför absolut inga av modernismens landvinningar sugits upp av deckargenren i Sverige. Många av dem har ju som syfte att skapa spänning i språket och vårt sätt att betrakta världen. Kunde inte det vara nåt?

Och kunde det inte vara på tiden att svenska litteraturkritiker började ägna sig en smula åt komparativ kritik och gav sig på att undersöka den litterära strukturen i svenska deckare?

I väntan på den dagen får vi fortsätta läsa deckare som börjar med ett mord och sedan i sävlig lunk fortsätter med morgonritualerna hos den person som så småningom ska lösa fallet.

Jan Henrik Swahn

Peer Hultberg läser ur Requiem: