DIXIKON

Av MERETE MAZZARELLA
Min första dag som pensionär är jag i Uppsala. Lars och jag bestämmer oss för att fira genom att gå på pensionärsmatiné – till rabatterat pris, naturligtvis. Pensionärsmatinén går av stapeln klockan tre på kvartersbion och vi är där i god tid. Några andra människor i mogen ålder är också där i god tid – särskilt fäster jag mig vid en dam som är betydligt äldre än jag men som har knallröd basker, knallrött läppstift och glada ögon. Faktum är att vi alla är vid gott mod medan vi väntar för det är en vacker höstdag med hög, klar luft och sol. Och vänta får vi för klockan blir tre och den blir över tre utan att dörrarna öppnas. Ett par handlingskraftiga herrar tar fram sina mobiltelefoner och ringer men de får bara bandade meddelanden till svar.

Det blir ingen föreställning, maskinisten dyker aldrig upp. Vi säger ingenting åt varandra vi som står där, vi varken kräver eller svär, vi höjer inte på rösten, vi tittar inte ens på varandra innan vi lomar hem var och en till sitt men vi har alla sjunkit ihop en smula. Det är min första dag som pensionär och för första gången erfar jag en känsla som jag befarar kan återkomma under årens lopp, en kränkthet på hela pensionärskårens vägnar.

Pensionärer är det inte så noga med, pensionärer kan man skita i, tänker jag. En barnföreställning skulle maskinisten inte ha glömt bort, och inte en av de babyföreställningar som bion också kör för föräldralediga mammor. Men just pensionärer kan man faktiskt skita i. Sen tänker jag att kränkthet är en känsla jag till varje pris vill undvika att odla. Kränkthet är inte en känsla man blir trevligare av – inte för andra, inte för sig själv. ”Var inte kränkt, var glad!” brukar en av mina yngre vänner säga. Det är ett utmärkt motto.

I begrundan över tidens flykt (1570)

När jag kommer hem från bion sätter jag på datorn och ser att jag har fått mejl från den stora finska dagstidningen Helsingin Sanomat. De vill intervjua mig för sin månadsbilaga i en serie som heter Kropp och själ. Av mejlet framgår att det är en serie som förutsätter att man ställer upp för ett nakenfoto, ett smakfullt svartvitt nakenfoto, skyndar sig journalisten att tillägga. Jag behöver inte tänka efter länge för att inse att jag inte tänker ställa upp för något nakenfoto men jag är ändå upprymd. Det är inte så dumt att på en och samma dag ha blivit snuvad på pensionärsmatiné och fått sitt första erbjudande om nakenposering. Jo, det finns faktiskt första gånger av många olika slag.

Ja, alltså:
Vad betyder det att gå i pension?
Det går inte att säga.
Eller:
Det går att säga mycket men det går inte att entydigt säga vad pensionering betyder.

Somliga längtar efter sin pensionering, andra känner fasa och varken för dem som längtar eller för dem som fasar blir pensioneringen nödvändigtvis som de tänkt. Att gå i ålderspension är ingen självklar kris på samma sätt som att bli sjukpensionerad – eller arbetslös – men det är ofrånkomligen en milstolpe, en vändpunkt, en övergång från ett skede till ett annat. Vare sig man har tänkt sig det innan eller inte (och låt mig medge det: jag hade inte tänkt mig det) så väcker det tankar och frågor om ens självbild, om andras bild av en och om ens plats i samhället.