Anthology of New Zealand Literature

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
”For years to come this anthology will be our guide to what´s worth reading – and why” påstås det på baksidan av en nyutkommen bok på nästan tolvhundra sidor varav det dubbelspaltiga registret upptar femton och de korta författarpresentationerna tjugo. Med en vikt på över två kilo är The Auckland University Press Anthology of New Zealand Literature den hittills mest omfattande i en lång rad liknande. Den oblyga förlagsreklamen har en viss täckning, framför allt för att böcker av det här tegelstenstunga slaget snart är de sista i sin art, dinosaurier snabbt förbisprungna av e-böcker. Det är en omsorgsfult producerad bok, tryckt på mycket bra papper och med vacker lättläst typografi, ett stadigt trådhäftat band som är försett med två lässnören så man vet var man är i sin läsning. Redan som bokhantverk är den väl värd de 75 nyzeeländska dollar som är priset.

För att fylla så många sidor har de båda redaktörerna Mark Williams och Jane Stafford som är professorer i engelsk litteratur vid Victoria University i Wellington och tillika gifta med varandra tänjt ramarna mer än brukligt. Av förordet får man veta att den första större antologin med vers från Nya Zeeland bara har drygt hundra år på nacken. Landets litteratur är ung, åtminstone den nedskrivna – den muntliga har säkert rötter längre tillbaka. Trots det råder det ingen brist på tidigare samlingar av både lyrik och prosa från det här landet. Bland de mera aktuella märks Essential New Zealand Poems som Lauris Edmond och Bill Sewell gav ut 2001. Den senare letar man dock förgäves efter i den nya antologin. Bland annat åstadkom han innan han avled i förtid en bra parafras på Karl Vennbergs ”Om det fanns telefon” – han hade läst Scandinavian Studies i Auckland.

Tidigare antologier har med förkärlek rört sig om noveller, som Essential New Zealand Short Stories utgiven av Owen Marshall 2002, ny utökad upplaga 2009. Den korta prosaberättelsen är fortfarande en mycket livskraftig genre här nere, med mängder av nyzeeländska författare som trampar på i fotspåren efter Katherine Mansfield som själv traskade i hälarna på Tjechov och Maupassant. Ett annat mycket bra och omfattande urval är The Oxford Anthology of New Zealand Writing Since 1945 som Macdonald P. Jackson och Vincent O´Sullivan redigerade 1986. Inte heller den senare som är en av dagens betydande prosaister finns med i den nya antologin, av ett enkelt skäl: han avböjde att figurera. Det gjorde också Alan Duff vars Once Were Warriors blev en bra film. Och av Janet Frame finns intet. De som sitter på rättigheterna har redan i andra tidigare sammanhang visat sig besvärliga att förhandla med.

Med enbart prosa och lyrik (dramatiken får bara tjugo ynka sidor) kan man knappast fylla drygt tusen sidor, och inte heller om man håller sig till de senaste hundra åren. Här är tidsomfånget det dubbla, med en bakre gräns vid James Cooks ankomst till öarna och flera sidor ägnade den viktiga och fortfarande kontroversiella Treaty of Waitangi 1840 mellan maorier och de brittiska kolonisterna. Fiktionslitteraturen samsas med topografiska och historiska beskrivningar, brev, utdrag ur dagböcker, sociala indignationspamfletter, någon sida ur en receptbok, en annan ur en frökatalog… Det är därmed ett sociologiskt tvärsnitt lika mycket som en litterär antologi. Det hela är ordnat i elva underavdelningar där nutiden väger över så att det hotar att bli framtungt – tre fjärdedelar av antologin ägnas sådant som skrivits sedan 1930-talet.

Det är delvis kronologiskt, delvis tematiskt ordnat, från de första kontakterna mellan maoris och pakehas över kolonisationstidens krig till ett stort kapitel om Maoriland (som var titeln på de båda redaktörernas tidigare studie om den nyzeeländska litteraturen under perioden 1872-1914), och vidare via ett avsnitt om isolationismen och den kulturella nationalismen under andra världskriget till efterkrigstiden då nya vindar blåste upp, med olika slags proteströrelser och en allt större öppenhet mot andra kulturer än den som importerats från Europa. De tre följande avsnitten som saxar ur vad som skrivits under perioden 1970-1990 är massiva, med slutgränsen satt äventyrligt nära vår egen tid. Någon text är daterad så sent som 2011 och dessa sena inslag kommer väl inte alla att slippa gnagas av tidens tand. Men det är ett okonventionellt och uppfriskande grepp.

Kritiken mot boken kom nästan genast, framför allt var de som hamnade utanför arga. Vissa som kanske borde ha varit med har förbigåtts, bland dem deckardrottningen Ngaio Marsh, andra som finns med satte aldrig sin fot på Nya Zeeland, som Anne Brontë. Någon kritiker tyckte att ämnen som sport och krig kunde fått bättre plats, och andra ogillade övervikten av unga författare som utgått från författarskolan på just Victoria University. Må så vara, men det allra mesta som ryms mellan pärmarna är både läsvärt och intressant. Det är möjligen en baktanke att detta ska bli en obligatorisk akademisk kursbok. Ja, varför inte – nästan alla riktigt betydande författarna finns representerade, och en våldsam mängd av de andra i den snåriga undervegetationen.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).