Först drabbas jag av en mirakelkänsla, glädje över att äntligen få komma in på jobbet igen. Efter tre månaders strejk och ovisshet verkade plötsligt allt vara som normalt igen, återställt. Salarna låstes upp när vi bad om det. Utanför min sal satt flera studenter och vi var glada att ses inomhus igen, glada att få vara i en riktig sal, glada att få fortsätta våra diskussioner, att få sätta igång igen, att få vara på plats. Påfallande overkligt, alltsammans.
Senare på kvällen kommer informationen. E-post börjar sändas och protokoll från ett möte mellan de institutionsansvariga skickas över. Jag får olika versioner som berättar om hur det ligger till. Ett budskap är dock i princip detsamma. Universitetets rektor har hotats av regeringen, därmed också hela universitetet och alla franska universitet som inte genast påbörjar undervisningen och tar igen den förlorade terminen. En annan sak är att hela terminens undervisning, den som gjorts i det dolda, anses ogjord. Alla de timmar vi mött studenter utanför universitetet eller till och med den undervisning som förts i universitetets lokaler räknas alltså inte.
Sorbonne
Nu har vi några veckor på oss att ta igen den förlorade tiden, och görs inte detta förlorar universiteten sin bestämmanderätt. Regeringen säger sig vara i stånd att sparka universitetsrektorer som inte behagar lyda, och ersätta dessa med ledare som regeringen valt ut. Det är svårt att veta hur pass allvarligt man ska ta regeringens ord. Är det en varning eller ett hot? Eller är det rent och skärt pokerspel? Frågorna i mejlen som skickas är många, men man tycks vara överens på en punkt; nu vågar man inte strejka längre, nu måste undervisningen komma igång. Rädsla och uppgivenhet smyger sig in mellan raderna och jag drabbas av en stark obehagskänsla.
Efter månader av kämparglöd, demonstrationer och enat motstånd oavsett partitillhörighet eller politiska sympatier, är återvändsgränden så gott som ett faktum. Vår rektor menar att kampen ändå inte är över, att den kommer att fortsätta, men i en annan form. Men i Frankrike, där strejken är den ultimata metoden, kan man fråga sig vad för slags former man tänker ta till. Än är inte det sista ordet sagt, det är uppenbart, och flera nya möten står på agendan bara den här veckan. Själv vill jag givetvis som så många andra att undervisningen kommer igång igen; det är liksom en naturlig del av en lärares tillvaro. Fast under dessa omständigheter är känslorna – minst sagt – blandade.
______________
Fem eller sex universitet fortsätter att strejka på obestämd tid, men Sorbonne och flera andra universitet återupptar alltså undervisningen fr.o.m. den 25 maj (vissa universitet återupptog undervisningen tidigare, för någon vecka sedan).
Se även mitt tidigare inlägg om universitetsstrejken
Prenumerera
Kommentera: